11 april, 2008
Det bästa med att vara här är alla annorlunda småhändelser och företeelser. Som t.ex. bankomat-kön jag skrev om tidigare. Eller som att här kör omkring tankbilar med ”Non drinking water”.
Givetvis finns det bilar med ”Drinking water” som fyller upp tankarna på ställen där det inte finns vattenrör dragna. Så långt allt logiskt. Men ”Non drinking water”, vad är det egentligen och framförallt: varför är det så värdefullt att man kör man runt med det i tankbilar?
Nu vet jag faktiskt vad det är – avloppsvatten som är tillräckligt renat för att kunna användas till bevattning. Och med mer olja än vatten i brunnen så blir vatten väääldigt värdefullt, särskilt när alla ska ha minst lika häftig trädgård som gemene svensk trots att det är ökenklimat…
I onsdags fick vi dessutom veta hur mycket renat det är. På väg in till jobbet i kön till militärens säkerhetskontroll så stod vi jämte en sån tankbil. Helt plötsligt sprang en i bilen ut och öppnade alla 5 kranarna bak på bilen. Vattnet började strömma ut fort som attan, och bilen körde framåt. Uppenbarligen hade en smart militär begärt det för att spola rent vägen. Hans kollegor var inte riktigt lika nöjda med avloppslukten som började sprida sig, och inte han själv heller.
Vissa saker kan man helt klart inte skydda sig mot med varken kamouflagekläder eller en tuff k-pist!
Kommentarer inaktiverade för Non drinking water
17 februari, 2008
Vid min bankomat i Ruwais utspelar sig rätt ofta kul scener. Kul om man har humor lagd åt det hållet alltså. Vilket man i princip måste ha här för att överleva mentalt en längre tid i det här landet.
De lågavlönade arbetarna från Indien, Pakistan etc är lågavlönade just för att de har låg kunskapsnivå om det mesta och bara kan göra enklare handarbeten. Till exempel har de väldigt låga engelskakunskaper, prata kanske, läsa/skriva nej. Likväl har de en lön som sätts in på ett bankkonto med följdproblemet att de måste ta ut pengarna från bankomaten med sitt bankomatkort. Displayen på bankomaten är på engelska och arabiska. Great success!
Lösningen de har är att se till att komma minst en hel minibuss på en gång efter jobbet. Med sig har de någon som kan hantera bankomaten som får stå och processera ett kort efter ett. Pinkoden är praktiskt nog skriven på en lapp klistrad på varje kort. Allihop står i en klunga runt killen vid bankomaten och fightas om vem han ska hjälpa först. Uppenbarligen har ingen insett att de ändå får vänta på killen som är sist innan bussen går…
Det hela tar ju sin tid. Första gången jag hamnade bakom i kön bara jag studerade situation, garvade öppet och gick iväg för att komma tillbaks senare. De trodde nog jag var mentalt störd.
Idag orkade jag inte det, ville få betalt min telefon och interneträkning, vilket sker genom att man tar ut kontanter och sen går till telebolagets insättningsautomat 30 m längre bort och matar in sedel för sedel. Det ska gå att ordna via internet också, men för att aktivera den tjänsten krävs troligtvis ytterligare ansökningshandlingar, passfoton med röd bakgrund, passkopia, visakopia etc, och jag får dessutom inget riktigt kvitto jag kan lämna in till företaget för att få ut pengarna på lönen.
Så idag ställde jag mig och väntade. Det var bara två-tre pers den här gången. Men precis när de var klara kom en hel buss till och försökte tränga sig före mig och två andra genom att använda samma kille. Kökultur är ofta okänt begrepp bland dessa människor. Tur nog har jag lärt konsten att anpassa mig efter situationen – en annan sak du måste excellera i för att undgå frustration här. Sålunda spelade jag nu efter deras regler: Grabbade tag i axeln på killen som just försökte passera mig på vänster sida och drog bak honom. Killen på höger sida backade genast självmant, och snart hade en prydlig kö formats med mig först på tur. Kökulturcentrum i min svenska hjärna vaknade genast och tog ett rejält skutt av livslust, efter att ha legat i dvala sen jag kom till UAE. Mycket bra!
24 oktober, 2007
I onsdags var jag så till slut på Ahmeds bröllop. Eller bröllop var det ju inte i vår mening, utan en fest. Männens fest, för kvinnornas var två dagar senare. 600 män i traditionell dishdash + ett 10-tal i mörk kostym såsom vi. Inte en kvinna fanns i närheten, förutom några filipinskor som serverade juice, inte ens bruden!
Sen var det väl inte så mycket fest heller. Alkohol serverades givetvis inte, ingen dans, inga tal. När man kom hälsade man på brudgummen och hans far, bröder och svärfar som stod uppradade vid dörren. Det hela dokumenterades noggrannt av två fotografer och en video-filmare, speciellt då det var en prominent gäst. T.ex. var arbetsmarknadsminstern och Dubais polischef där.
Innanför kom man till ett stort rum där vita stolar stod i kvadratiska formationer, ca 40-50 i varje, alla riktade mot insidan av kvadraten så man kunde sa alla de andra 40-50. Det tog ca en timme att få in alla 600 gästerna. Under tiden serverades smaskiga arabiska snacks, färsk juice, arabiskt kaffe och te. Och så blev man fotograferad. Det var första gången jag sett folk i dishdash servera istället för de vanliga asiatiska servitörerna som översvämmar UAE.
När alla kommit gick man in i stora balsalen, där man satte sig vid runda bord, 10 pers vid varje och åt sin traditionella arabiska middag – libanesiska smårätter (hoummous, tabouleh, fattoush, etc), get med ris, biriyani-kyckling m m. Det tog ca 30 minuter. Sen gick alla hem!
16 oktober, 2007
13-åriga Malin bloggar för GP under sin vistelse i Dubai. Kul att se hur klockrent hon beskriver vissa företeelser. T.ex. artikeln om trafiken, och då speciellt detta stycke som är ungefär lika kaosartat skriven som själva trafiken är! :
”Om man ser att det är en väldigt lång kö i Sverige så vill man alltid åka en annan väg men här går inte det. För det första så är det alltid kö här nästan så man åker in i kön och så går det alltid fort eller långsamt och för det andra om man tänker åka en annan väg som man har åkt förut men det går inte heller för om man har åkt en väg för en vecka sen så kanske inte den vägen finns kvar. Och för det tredje om man sitter i en lång kö och det finns lite öken utan för så brukar alla åka ut i öken förbi alla andra och komma först i kön men efter alla som åker ut och dom flesta kommer inte fram så blir köerna mindre.”
Kunde inte beskriva det bättre själv!
Kommentarer inaktiverade för Solklart!
20 september, 2007
Sheikh Mohammeds lilla leksak stod parkerad utanför köpcentrat Mall of the Emirates, en Bugatti Veyron – modellen som innehar rekordet för snabbaste serietillverkade bil. 1001 hästkrafter, 408 km/h, 16 cylindrar med 96 ventiler, 4-dubbla turbo, 9 kylare…. men framförallt jääääkligt snygg!
Vid toppfart håller däcken bara ca 15 minuter pga slitaget, men det spelar ingen roll eftersom de 100 litrarna bensin tar slut redan efter 12 😀
Som synes har Sheikh Mo givetvis nummerplåt nr 1. Vad den är värd i pengar kan man bara gissa, t.ex. efter att ha kollat in den pågående auktionen.
Kommentarer inaktiverade för Dyraste bilen med dyraste plåten
12 maj, 2007
…vad det mest onödiga som de lägger sina oljepengar på i det här landet är, så måste svaret vara – nummerplåtar!
Varje gång en ny nummerserie ges ut sparar trafikpolisen de mest populära numren till en auktion. Eftersom image betyder allt i den här kulturen så går plåtarna ofta för ett par miljoner dirham (cirka dubbelt i svenska kronor). Jo, du läste rätt, m-i-l-j-o-n-e-r.
Men det finns en logik: En tuff bil betyder mycket. Men det är alltid möjligt för någon annan att köpa en likadan som du har. En nummerplåt däremot är man ju ensam om. Så tuff bil + tufft nummer = ultratufft. Det är ju faktiskt helt självklart!
(Vi bortser då från det lilla faktum att samma nummer finns i flera serier och dessutom att varje emirat, Dubai, Abu Dhabi, Sharjah, etc, har sina egna serier).
Då är ju bara frågan vad som är ett tufft nummer. För mig som utomstående är pengarna de lägger på det helt onödiga, eftersom jag inte vet det! Men så mycket har jag fattat att siffran 5 är viktig, ett lågt nummer är grym status, liksom att ha samma siffra flera gånger.
En indikation kom idag, då polisen hade auktion i Emirates Palace i Abu Dhabi för den nya seriens allra allra tuffaste fräckaste grymma nummer. Eftersom pengarna gick till välgörande ändamål tyckte folk att de kunde lägga lite extra denna gången. Så världens dyraste nummerplåt blev nr 5, som gick för dryga 25 miljoner dirham:
Al Khoury som köpte den blev så glad att han köpte nr 55 och nr 45 också för ytterligare sammanlagt 11 miljoner.
SVT och TV4 borde komma hit och lära lite för sina välgörenhetsgalor! Läs artikeln om auktionen här.
6 mars, 2007
Torsdag kväll, bufférestaurangen på Liwa Hotel, fråga till den indiske kypmästaren:
– What kind of buffet are you serving?
– Ohh, tonight it’s the very nice buffet.
Som man frågar får man svar, men ändå inte…
Givetvis var det samma standard selection av lite europeiskt, lite indiskt, lite arabiskt. Trevligt.
Liwa Oasis i sig var också en trevlig upplevelse. Knäppt med en oas med massa grönt mitt ute bland sanddynerna. Fantastiska omgivningar med mil efter mil av stora dyner rödgul sand. Fram till jag fått tid att lägga upp bilderna så kan ni kolla här.
27 januari, 2007
Igår var magen nästan i normalt skick igen, så jag hängde på ett par kollegor ut och lekte med bilarna i sanden utanför Ruwais. Askul. Sen fick en besökare köra en av de andra bilarna. När vi kom in i ett område med lite riktiga sanddyner missade han och kom för snett över en kant. Han visste inte om vad som kan ske: Bilen voltade ett helt varv nerför backen! Bilder:
Turligt nog kom bilen precis runt och det vara bara för dem att öppna dörrarna och kliva ut! Tack vare säkerhetsbältena skadade ingen sig, och våra Prado är så robusta att bilens grundstomme var intakt, med ”bara” yttre skador på plåt, backspeglar och vindruta. Vänster framhjul fick smällen när bilen ”landade” och grävde ner sig med däcket avkrängt. Men det hade vi lätt kunnat fixat själva genom att dra upp bilen och byta rill reservhjulet . Om vi behövt alltså – leasingfirman löste det lika smidigt som när jag hade min lilla incident – senare på kvällen kom de med bärgare och en ersättningsbil till kollegan.
För att reparationen skulle kunna ske måste vi först ha polisens skaderapport. Med språkförbistring och det faktum att bilen var i öknen så tog det ett tag att få dem på plats. På stationen tog det sen också ett väldans tag, men allt löste sig snabbt när de insåg att vi inte krävde hjälp från polisen själva att bärga bilen. Det var ju fredag, veckans stora helgdag, och arbetsviljan för såna projekt givetvis låg! Att kollegan är belgare och kunde prata franska med de av poliserna med marockanskt ursprung hjälpte också – de förklarade för polischefen att ”belgare är bra folk, inte alls som britter” 😀
Under tiden pappersarbetet gick långsamt framåt för kollegan blev vi övriga inbjudna på kaffe av poliserna och snackade om allt möjligt. Jämte satt tre bengaleser, två av dem ihopkedjade och den tredje med fotbojor. Ytterligare en post på kontot kulturella upplevelser!
28 november, 2006
Efter middagen invigde de arabiska kollegorna oss i shisha-rökandets ädla konst. Det mesta är frukt, inte tobak, och det är lent mot halsen. Även en ickerökare kan njuta. Avslappnande social aktivitet som ger en perfekt miljö till kul diskussioner över de kulturella gränserna.
– Nu hänger de ut de värsta trafiksyndarna i Dubai i morgontidningarna och konfiskerar bilarna, sa Ahmed
– Wow, sa vi andra, polisen försöker verkligen komma åt trafikproblemen
– Ja, det är verkligen ett gigantiskt problem, konstaterade Ahmed.
– Mmmmm, det är sjukt, mumlade vi mellan rökpuffarna
– Jag menar, fortsatte Ahmed, jag har stor risk att bli uthängd med mina 61 fortkörningsböter
Puffandet upphörde. En kort tyst paus följde till alla förstått vad han verkligen sagt.
– SEXTIOEN?!??! Hur har du lyckats med det?
– Enkelt. Kamerorna knäpper direkt när man kör i över 200.
– Naturligtvis, konstaterade vi i en blandning av chock och fnitter
– Men jag lyckades få 41 av dem avskrivna på något sätt. Jag nämde det för min far, och nu var de borta ur datorsystemet.
– Självklart, sa vi västerlänningar, sög i oss varsin puff till och gled längre ner i stolarna
14 november, 2006
Ahmed ni vet (min emiratier till rumskompis som körde med ”Hungry”-t-shirt under Ramadan) har grandiosa bekymmer. Ganska precis 450 000 sådana. Fästmön och han räknade nämligen bröllopsbudget i helgen. Eller mer exakt verkar arbetsfördelningen ha varit att hon dikterade och han räknade. Ett utdrag:
Mat+hyra av porslin och lokal exklusive dekorationer = 200 000
Bordstabletter, stolsdekorationer och två speciella stolar till brudparet = 30 000
Klänning, pris okänt men bara köpa ej hyra var aktuellt och den ska sys av en speciell designer i Frankrike. Eftersom Ahmed är en noggrann kille har han inte glömt resorna dit i budgeten.
Om ni undrar är det naturligtvis dirham vi talar om. Kurs? 1 dirham = 2 kr.
Han verkar inte kunna komma undan billigare heller, eftersom fästmöns syster hade ett bröllop där de hade 1000 gäster och bara ringen gick på 180 000.
”Johan, I start to hate this marriage thing”. No shit!
Artikel om bröllopskostnader i UAE