J i Emiraten

Några dagar kvar, sen kommer ny måne, Ramadan är slut och Eid al Fitr firas. Muslimerna gillar inte att vi jämför deras högtid med vår kristna jul, de vill ha sina högtider för sig själva. Förståeligt, men likheterna är slående – jobbledigt flera dar, massa dekorationer, mat och kvalitetstid med familj och vänner. Dessutom skickar man Eid-kort, och vi har lagt ihop 100 kr var i Eid-bonus till våra teaboys på jobbet (de tjänar bara 800-1000 kr/mån).

Muslimerna på jobbet (dvs araber, pakis och indonesier) och de som har barn i skola tar ledigt så de har hela Eid-veckan fri. Så vi singlar i gruppen drar ett lite extra lass mot kompledigt senare – Danny drar på möten i Europa och jag tar jouren.

Kompledigt ja, inte 100% säker än med det lutar åt lite längre julfirande i Sverige.

Ramadan har inte påverkat mig så mycket. Faktum är att det blivit mer socialt med de andra europeerna på jobbet eftersom vi tar gemensamma smygfikapauser i ett av kontoren. Annars kommer våra teaboys med kaffet till kontoret. Men nu har de inget jobb på dan, utan jobbar kvällen/natten med att servera Iftar och Suhoor till skiftlagen.

Det har varit värre för Ahmed som jag delar kontor med. Han är nyanställd, så det är hans första Ramadan när han måste jobba under fastan. Han är lika trött som de andra och dessutom rökare som inte får sitt nikotin när solen är uppe. Efter 4-5 dar gav han upp och tog ut semester större delen av månaden… Fullt förståeligt. Deras dygn ser ut ungefär ut så här:

Runt 04:30: Upp o äta Suhoor innan soluppgången.
05:00: Soluppgång, morgonbön och start på dagens fasta. Sen nån timme sömn.
07:30-13:30 – jobb, inklusive lunchbön
14:00 hemma, sömn
15:30 upp för eftermiddagsbön, sen mer sömn
18:00 Solnedgång, fastan bryts med Iftar och solnedgångsbön
19:30 Kvällsbön
20:00-sent in på natten Affärer/post öppna, shopping, umgås, idrotta, äta massor, extra bön.
Sen 1-2 timmar sömn till klockan är 04:30 igen…

Men Ahmed tar det hela rätt coolt. För ett par dar sen kom han till jobbet i en assnygg t-shirt med stort tryck på bröstet: HUNGRY

Det har nu gått snart en vecka av fastemånaden. Det mesta är sig likt. Vi ickemuslimer dricker kaffe o käkar på ett av kontoren där fönstret i dörren är täckt för, eller i köket där dörren nu är stängd. Eller så drar vi till vanliga lunchstället i campen utanför industriområdet där inga muslimer käkar ändå.

År för år mjuknar reglerna upp mer och mer i landets anpassning till väst. Förra året var första då alkohol serverades under Ramadan i Abu Dhabi. Tydligen tappade man för mycket i omsättning jämfört med Dubai, där det var tillåtet redan tidigare.
Från och med i år kör musikradiokanalerna på som vanligt. Men livemusik är förbjudet. Baren i poolen på beachhotellet är dock stängd. Vill man dricka ädelt får man springa bort till en bungalow dit baren är flyttad… I allt snack om muslimer, kristna, påvar och danskar detta året har muslimer ofta anklagat väst för dubbelmoral. Men det man ser här under Ramadan är inte så  mycket bättre. Fast jag klagar givetvis inte för att de anpassar sig för oss!
Helgen blir lugn. Ska försöka hinna en sväng till ramadan-kvälls-café-tältet som företaget har. Dessa tälten med kaffe, arabiska snacks och shisha är en stark tradition i hela landet. De finns på varje hotell och många företag och privatpersoner ordnar också. Massa olyckor inträffar varje år eftersom brandsäkerheten inte alltid är på topp, trots att myndigheterna kräver att man har tillstånd med tillhörande inspektion. I vårt företags tält är shisha förbjudet, delvis pga brandrisk, delvis pga antiröka-kampanjen man kör.

… verkar det som. Sen är det en månad med:

– 2 timmar kortare arbetsdagar
– krav på långbyxat / konservativ klädsel
– bara jallamusik på radion
– alla affärer stängda på dan, men öppna sent på natten
– noll musik på pubar, barer, restauranger etc
– trötta och irriterade kollegor
– ätande och drickande i smyg när solen är uppe

Lagom till mitt inlägg om vad som är bättre här nere än i Sverige, så var det en diskussion på hemsidan Svenskar i världen kring vad man saknar mest från Sverige.

Förutom vänner o familj saknar jag inte så mycket svenskt när jag är här. Som sagt, här är också bra fast på ett annat sätt. Men när jag väl hamnat i Sverige så är det direkt vissa saker som man kommer tänka på. Inte helt självklart allting kanske…:
– Jäklar vad grönt allting är, skön luften är och vad ljust det är på kvällen. Måste ut och cykla, fiska, bada, spela frisbeegolf o annat trevligt i naturen! Förresten, värst vad alla snackar om vädret hela tiden?
– Åhh hönökaka med herrgårdsost eller Arboga-pastej!
– Vichy Noveau lingon/lime eller annat smaksatt bubbelvatten
– Wasa runda Kanel
– Gamla hus som underhålls snyggt
– Halv special på Jonsborg kl 03:00

Några saker hade jag definitivt saknat redan här nere om det inte vore för Carrefour/Abela/Ikea:
– Mörkare bröd än vitt, typ fullkornslimpa och knäckebröd
– Smörgåsgurka
– Skinka och salami till mackan
– Havrefras
– Fruktyoghurt

Saker jag d e f i n i t i v t inte saknat:
– Svenska politiker, totalt utan visioner och leda-folket-o-landet-egenskaper. Bara utförare/byråkrater.
– Jisses vad lite personal det är i denna butiken, vill de inte sälja nåt?!?! (svängen inne på SIBA var en chock av påminnelse om hur uselt kunder ofta hanteras i Sverige)

Givetvis är detta två grova generaliseringar. Men sånt har man rätt till med en egen blogg 🙂

… eller känns inte denna dialog som jag hittade på en annan blogg som Sverige i ett nötskal??? Något liknande har jag definitivt inte varit med om här nere, det är bara positiva tongångar i småpratet på jobbet som gäller. Visserligen därmed rätt ytligt, men det får iallafall mig på gott humör.

Folks attityder är av de stora fördelarna med att vara här. Det finns fler. Det är bara svårt att säga vad exakt.
Sen jag kom ner i januari har jag varit i Europa fyra gånger (2x Sverige, 1x skidor, 1x tjänsteresa). Varje gång har jag känt att jag inte vill åka tillbaks hit för jag kommer sakna en massa saker i Europa. Men varje gång har det tagit max två timmar i det här landet så har det känts bra och kul att vara här igen. Det är det som är det viktiga.

Som i måndags, när jag satte mig i en paki-taxi i Abu Dhabi för första gången på 5 veckor. Kändes som att komma hem på nåt sätt. Märkligt. Det var ju inte det man trodde man skulle sakna av UAE direkt… dvs en halvsunkig Corolla med engelska-illiterat paki-förare som inte kan vägen, har en hemsk BO och spelar jalla-musik på högsta volym 😉

Sverige/Europa bra. Här också bra. Bara inte samma bra…

Är hemma från jobbet idag. Gick på tabletter igår men hade ändå värk, lite feber, trötthet och svårt att koncentrera mig. I Sverige hade sjukan undrat vad man var för idiot som gick dit för såna småsaker. Här ligger kliniken 3 minuter bort, har noll väntetid och besöket inklusive medicin kostar 40 kr. Så min chef beordrade mig dit ”just to be sure”.
Det hela tog faktiskt totalt 1,5 timme. Minst 5 personer bad om ursäkt för att det tagit sååå lång tid pga två akutfall och att den avlösande läkaren var försenad från ett möte… Senaste liknande upplevelse i Sverige: 6 timmar för läkarbesöket + 2 timmar att få ut receptet från apotek.

Läkaren undersökte mig ungefär som i Sverige, men tog mer tid på sig för frågor framförallt om min medicinska historik. Kändes förtroendeingivande. Andra skillnaden var påsen jag fick med mig ut. Hade ärligt talat svårt att komma ihåg vad han sa alla olika preparat var till för! Tur att FASS finns på nätet, så man kan kolla upp de verksamma substanserna, särskilt som många läkemedel har lite andra namn, t.ex. heter det inte Panodil utan Panadol.

Det visade sig att jag fått vanliga näsdroppar och värktabletter samt tre receptbelagda godis – nåt som lindrar halsont, nåt som öppnar luftvägarna och antibiotika mot infektion i bihålor/luftvägar. Allt för vad som i Sverige skulle klassas som en tyngre förkylning…

Nu borde det vara dags att få tillbaks alla timmar då lyckligt lottade invandrar-klasskamrater slapp trista lektioner i utbyte mot hemspråk. Med ränta.

För här börjar mitt språk bli alltmer urballat. Engelskan förstörs av alla asiater och araber som pratar i kortfattade ofullständiga meningar med eget uttal. Svenskan blir alltmer svorsk på grund av de norska kollegorna. Försöken att ta avstånd genom att prata riktigt göttebosska slutar i ett mischmasch av Albert & Herbert och Runar. Tragik.

Mitt namn har blivit en riktigt kul följetong. Johan är inte lätt att uttala på svenska för icke svenskar och tungvrickningarna kan bli enastående. Indier, pakis och araber får oftast det till engelskt John med långt o och ett u eller a instoppat, alltså djoohun ungefär. Indonesier och filipinos lyckas bättre med kinesiska(?) Yuan. Mina europeiska kollegor använder tyska varianten Johann. Vet dock inte om jag gillar det så mycket…
Stavningen är ännu mer intressant. Cateringfirman dit man ringer för att få en lunchmacka på jobbet lyckas skriva olika varje gång. De vågar uppenbarligen inte be om bokstavering. Kanske av artighet, tyvärr mer troligt av underkastelse.
Felet kan dock ligga mycket i min egen mun. Har insett att jag förvrider uttalet till mer och mer konstig svengelska för varje gång i ett desperat försök att få det hyfsat rätt i andra ändan. Ska bli intressant att se vart det hela slutar 😉

Mitt mellannamn, Anders, används också ibland eftersom fulla namnet ofta registreras.  På sätt och vis är det enklare eftersom det alltid blir fel och med samma fel varje gång. Så häromdan kikade den kinesiska kassörskan i snabbköpet på bankkortet och utbrast: ”Ahh, Mr Andres! Habla español?”. Ibland blir man svarslös.

Efternamnet används inte så ofta men blir givetvis fel det med. Bäst hittills (och lär så förbli): ”Aaaa, Ooostin. Just like DVD I have. Ooostin Paaaess”!

Nu är det iallafall slapp skön helg. Nästa vecka kommer min norske kollega från Wien hit på förbesök inför sannolik flytt i slutet på sommaren. Ska bli intressant att se hur ”Asbjörn” funkar här nere. Mitt tips är att han byter namn till Aspen inom 2 månader 😉

När jag kom hit var jag väl förberedd på saker man skulle uppleva som annorlunda mot hemma. Läroperioden lönade sig från dag 1 och sen har det fortsatt – de mentala rutorna i skallen har kryssats i en efter en allteftersom. Det mesta har kunnat skrivas upp på kontot för intressanta kulturella skillnader, men några som irriterande sådana.

Tyvärr fick jag förra söndan uppleva något jag hört hänt andra, men som inte blev mindre upprörande för det. Jag och lilla bilen blev påkörd av en annan bil i Abu Dhabi, felet var inte mitt, men jag tvingades ändå ta på mig skulden!

Olyckan skedde efter start från rödljus, så det var låg hastighet och bara plåtskador. Mest på den andra bilen som väl vägde hälften mot min. Polisen kom till platsen och såg hur bilarna stod förre de flyttades – det talade tydligt om vem det var som svängt på fel ställe. De fyra i andra bilen snackade arabiska med honom, jag fick uppfattningen att de försökte förklara bort det hela på nåt sätt. Han snackade lite engelska, och jag tog hjälp av vårt företags arabisktalande Mr Fix-it (alla företag måste ha en sån) via mobilen. Allt verkade lugnt för min del. Lite märkligt var det dock att polisen aldrig sa rakt ut att det var de andras fel, och att han drog iväg några minuter före oss och sina kollegor till polisstationen, dit vi åkte för att skriva rapporten (utan den går det inte få bilarna reparerade).

Då visade det sig att poliserna som inspekterat bilarna på plats inte var där, bara de i andra polisbilen som kom dit efter våra bilar flyttats. Efter en stunds väntan blev jag något förvånad när de visade en ritning som sa att jag bytt fil och frågade om jag erkände! Jag nekade naturligtvis och ritade hur det egentligen gått till. Några smartare argument fick jag tyvärr inte fram, såsom att fråga hur de kunde förklara det med tanke på skadorna och hur bilarna stått. För sånt högkvalitativt tänkande krävs en betydligt lägre puls och adrenalin-halt i kroppen ;-). Till slut fick jag två alternativ av polisen, via Mr Fix-it:

1. Polisen ”kunde inte avgöra”, ord stod mot ord, och domstolen skulle få avgöra. Fram till dess (låååång tid) så skulle de beslagta bil och körkort. Inte så käckt med tanke på hur beroende jag är av bil för att leva, särskilt i en situation med massa papper att ordna inne i Abu Dhabi, 24 mil från där jag bor, för ett domstolsärende. Chanserna att vinna fallet visste jag inte heller något om. Inte så bra troligen, utan vittnen på min sida och fyra pers i den andra bilen.

2. Ta på mig skulden, betala några hundra i böter, köra hem och sen låta företagets bilförsäkring täcka skadorna på bägge bilarna.

Av dessa två alternativ fanns alltså egentligen bara ett. Men det kändes fördjävligt att behöva bryta sina egna principer om rättvisa och erkänna något man inte gjort pga andras oärlighet och polisens agerande. I det läget var jag också övertygad att det handlade om ren diskriminering – riktigt förödmjukande och sårande, trots att jag hört om flera såna historier med trafikpolisen. Men efter att ha tänkt igenom allt tusentals gånger och pratat med ett par kollegor, så kan det ha varit så enkelt att palestinerna inte hade full försäkring och polisen valde den ekonomiskt sett bästa lösningen för alla. Det som talar för det är att jag fick 100 dirham istället för normala 500 i böter, polisen skrev klart pappren direkt och palestinierna bjöd på fika i stationens kafeteria när jag tagit på mig det hela… Efter det har allt löst sig smidigt med försäkring och allt, och nu har saken övergått i en lärorik anekdot att berätta om.

Så, agerade polisen utifrån rasism eller medmänsklighet? Döm själva. Jag tror på det senare. Det känns iallafall bättre så.