När jag kom hit var jag väl förberedd på saker man skulle uppleva som annorlunda mot hemma. Läroperioden lönade sig från dag 1 och sen har det fortsatt – de mentala rutorna i skallen har kryssats i en efter en allteftersom. Det mesta har kunnat skrivas upp på kontot för intressanta kulturella skillnader, men några som irriterande sådana.
Tyvärr fick jag förra söndan uppleva något jag hört hänt andra, men som inte blev mindre upprörande för det. Jag och lilla bilen blev påkörd av en annan bil i Abu Dhabi, felet var inte mitt, men jag tvingades ändå ta på mig skulden!
Olyckan skedde efter start från rödljus, så det var låg hastighet och bara plåtskador. Mest på den andra bilen som väl vägde hälften mot min. Polisen kom till platsen och såg hur bilarna stod förre de flyttades – det talade tydligt om vem det var som svängt på fel ställe. De fyra i andra bilen snackade arabiska med honom, jag fick uppfattningen att de försökte förklara bort det hela på nåt sätt. Han snackade lite engelska, och jag tog hjälp av vårt företags arabisktalande Mr Fix-it (alla företag måste ha en sån) via mobilen. Allt verkade lugnt för min del. Lite märkligt var det dock att polisen aldrig sa rakt ut att det var de andras fel, och att han drog iväg några minuter före oss och sina kollegor till polisstationen, dit vi åkte för att skriva rapporten (utan den går det inte få bilarna reparerade).
Då visade det sig att poliserna som inspekterat bilarna på plats inte var där, bara de i andra polisbilen som kom dit efter våra bilar flyttats. Efter en stunds väntan blev jag något förvånad när de visade en ritning som sa att jag bytt fil och frågade om jag erkände! Jag nekade naturligtvis och ritade hur det egentligen gått till. Några smartare argument fick jag tyvärr inte fram, såsom att fråga hur de kunde förklara det med tanke på skadorna och hur bilarna stått. För sånt högkvalitativt tänkande krävs en betydligt lägre puls och adrenalin-halt i kroppen ;-). Till slut fick jag två alternativ av polisen, via Mr Fix-it:
1. Polisen ”kunde inte avgöra”, ord stod mot ord, och domstolen skulle få avgöra. Fram till dess (låååång tid) så skulle de beslagta bil och körkort. Inte så käckt med tanke på hur beroende jag är av bil för att leva, särskilt i en situation med massa papper att ordna inne i Abu Dhabi, 24 mil från där jag bor, för ett domstolsärende. Chanserna att vinna fallet visste jag inte heller något om. Inte så bra troligen, utan vittnen på min sida och fyra pers i den andra bilen.
2. Ta på mig skulden, betala några hundra i böter, köra hem och sen låta företagets bilförsäkring täcka skadorna på bägge bilarna.
Av dessa två alternativ fanns alltså egentligen bara ett. Men det kändes fördjävligt att behöva bryta sina egna principer om rättvisa och erkänna något man inte gjort pga andras oärlighet och polisens agerande. I det läget var jag också övertygad att det handlade om ren diskriminering – riktigt förödmjukande och sårande, trots att jag hört om flera såna historier med trafikpolisen. Men efter att ha tänkt igenom allt tusentals gånger och pratat med ett par kollegor, så kan det ha varit så enkelt att palestinerna inte hade full försäkring och polisen valde den ekonomiskt sett bästa lösningen för alla. Det som talar för det är att jag fick 100 dirham istället för normala 500 i böter, polisen skrev klart pappren direkt och palestinierna bjöd på fika i stationens kafeteria när jag tagit på mig det hela… Efter det har allt löst sig smidigt med försäkring och allt, och nu har saken övergått i en lärorik anekdot att berätta om.
Så, agerade polisen utifrån rasism eller medmänsklighet? Döm själva. Jag tror på det senare. Det känns iallafall bättre så.