Mitt namn har blivit en riktigt kul följetong. Johan är inte lätt att uttala på svenska för icke svenskar och tungvrickningarna kan bli enastående. Indier, pakis och araber får oftast det till engelskt John med långt o och ett u eller a instoppat, alltså djoohun ungefär. Indonesier och filipinos lyckas bättre med kinesiska(?) Yuan. Mina europeiska kollegor använder tyska varianten Johann. Vet dock inte om jag gillar det så mycket…
Stavningen är ännu mer intressant. Cateringfirman dit man ringer för att få en lunchmacka på jobbet lyckas skriva olika varje gång. De vågar uppenbarligen inte be om bokstavering. Kanske av artighet, tyvärr mer troligt av underkastelse.
Felet kan dock ligga mycket i min egen mun. Har insett att jag förvrider uttalet till mer och mer konstig svengelska för varje gång i ett desperat försök att få det hyfsat rätt i andra ändan. Ska bli intressant att se vart det hela slutar 😉
Mitt mellannamn, Anders, används också ibland eftersom fulla namnet ofta registreras. På sätt och vis är det enklare eftersom det alltid blir fel och med samma fel varje gång. Så häromdan kikade den kinesiska kassörskan i snabbköpet på bankkortet och utbrast: ”Ahh, Mr Andres! Habla español?”. Ibland blir man svarslös.
Efternamnet används inte så ofta men blir givetvis fel det med. Bäst hittills (och lär så förbli): ”Aaaa, Ooostin. Just like DVD I have. Ooostin Paaaess”!
Nu är det iallafall slapp skön helg. Nästa vecka kommer min norske kollega från Wien hit på förbesök inför sannolik flytt i slutet på sommaren. Ska bli intressant att se hur ”Asbjörn” funkar här nere. Mitt tips är att han byter namn till Aspen inom 2 månader 😉