J i Emiraten

I fredags morse vaknade jag på hotellrummet i Abu Dhabi aaaalldeles för tidigt. Huvudet värkte. Gick upp för att dricka vatten. Insåg att min saliv var alldeles grön! Så en stark rekommendation: Undvik ”Bullfrog”.

De gjorde reklam för den på Heroes, påstod att 25 dirham (50 kr) var billigast i stan. Så vi var tvungna att prova. Det visade sig vara ett stort högt glas fyllt till 2/3 av all möjlig sprit, toppat med blå Curacao och Red Bull. Alltså den typ av drink man häller i en kompis som kommer sent till festen och ligger efter, eller kanske för att vara elak på hans svensexa. Kl 03:30 som avslutning på kvällen var det ett mindre smart drag. Så idag börjar min kampanj för att hotellens utcheckningstid ska vara senare än 12:00 🙂

När man kommer ut från hotellet vid den tiden på en fredag är stan nästan helt död. Egentligen borde man väl liksom muslimerna gå på fredagsbön för att balansera samvetets våg. Men på något sätt känns en steak sandwich med pommes och en stor kaffe mer lockande. Denna fredagen blev det ett franskt café som tillfredsställde kroppens primitiva härliga längtan efter fett, salt och koffein.

Annars var det 3:e torsdan i rad kvällen slutade på Heroes. En ordinär sportbar om det inte varit för den bästa rock-cover-trio jag upplevt. Värt till och med en Bullfrog.

Så blev det då stabilt över 40 på dagarna och suget att spendera helgen på beachen är borta. Skuggan är hanterbar, solen svider. Förmiddagarna är härligt sköna som en svensk högsommar, men då är motorn bara igång om det är arbetsdag. Om ens då 😉

I takt med att antalet saker att ordna i lägenheten snabbt går mot 0 börjar det bli dags att hitta vettiga saker för fritiden. Möjligheterna ger lätt beslutsångest, så det är skjutet lite på framtiden till jag hunnit läsa och utforska mer. Därför har det det blivit party istället senaste helgerna… Torsdag sovmorgon, sen körning till Abu Dhabi för eftermiddagsshopping, schysst utemiddag och utforskande av barer/pubar ihop med ett par andra svenskar. Fredag morgon säger skallen senast möjliga utcheckning från hotellet och lång lunch i caféfåtölj. Lite kompletterande shopping därefter innan jag drar tillbaks hem på kvällen. På vägen blir det en obligatorisk sväng till Abelas delikatessdiskar för bunkring av engelsk cheddar, fransk rökt skinka, dansk salami, färskt bröd av europeiskt snitt och annat mums!

Partyna skiljer sig inte så mycket mot hemma, mer än att det är en smått sjuk blandning av miljöer och folk som alla är lite malplacerade. Fast jag är inte den som skulle protestera om irländska pubar i resterande världen hade servering vid poolen och 27-28 grader vid midnatt!

Om mindre än två veckor går flyget hem-hem för en veckas semester. På programmet står att köpa en svensk landslagströja. Som ensam svensk bland massa fotbollstokiga i Ruwais är det en självklarhet! Får se till att köpa med ädel dryck för midsommar också. Nån undrade om jag blir mer patriot nu när jag är utomlands. Döm ni!

En indonesisk kollega med fotointresse har en hemsida med massa trevliga bilder från Ruwais och ställen runt omkring.

Om ni surfar runt bland bilderna från Borouge International Day, så får ni en bra bild av den brokiga blandningen av nationaliteter som är här på företaget, och vilken glad avslappnad stämning det var den kvällen 🙂

Nu borde det vara dags att få tillbaks alla timmar då lyckligt lottade invandrar-klasskamrater slapp trista lektioner i utbyte mot hemspråk. Med ränta.

För här börjar mitt språk bli alltmer urballat. Engelskan förstörs av alla asiater och araber som pratar i kortfattade ofullständiga meningar med eget uttal. Svenskan blir alltmer svorsk på grund av de norska kollegorna. Försöken att ta avstånd genom att prata riktigt göttebosska slutar i ett mischmasch av Albert & Herbert och Runar. Tragik.

Mitt namn har blivit en riktigt kul följetong. Johan är inte lätt att uttala på svenska för icke svenskar och tungvrickningarna kan bli enastående. Indier, pakis och araber får oftast det till engelskt John med långt o och ett u eller a instoppat, alltså djoohun ungefär. Indonesier och filipinos lyckas bättre med kinesiska(?) Yuan. Mina europeiska kollegor använder tyska varianten Johann. Vet dock inte om jag gillar det så mycket…
Stavningen är ännu mer intressant. Cateringfirman dit man ringer för att få en lunchmacka på jobbet lyckas skriva olika varje gång. De vågar uppenbarligen inte be om bokstavering. Kanske av artighet, tyvärr mer troligt av underkastelse.
Felet kan dock ligga mycket i min egen mun. Har insett att jag förvrider uttalet till mer och mer konstig svengelska för varje gång i ett desperat försök att få det hyfsat rätt i andra ändan. Ska bli intressant att se vart det hela slutar 😉

Mitt mellannamn, Anders, används också ibland eftersom fulla namnet ofta registreras.  På sätt och vis är det enklare eftersom det alltid blir fel och med samma fel varje gång. Så häromdan kikade den kinesiska kassörskan i snabbköpet på bankkortet och utbrast: ”Ahh, Mr Andres! Habla español?”. Ibland blir man svarslös.

Efternamnet används inte så ofta men blir givetvis fel det med. Bäst hittills (och lär så förbli): ”Aaaa, Ooostin. Just like DVD I have. Ooostin Paaaess”!

Nu är det iallafall slapp skön helg. Nästa vecka kommer min norske kollega från Wien hit på förbesök inför sannolik flytt i slutet på sommaren. Ska bli intressant att se hur ”Asbjörn” funkar här nere. Mitt tips är att han byter namn till Aspen inom 2 månader 😉

Men helvetet har inte kommit till byn. Däremot danska matvaror…

För en tid sen aviserade ett par matkedjor att de accepterade Arlas ursäkt och skulle börja föra deras varor igen. Men de flesta kedjor sa ändå att de bara accepterade en ursäkt från danska regeringen, däribland Emke group som driver Emirates General Market. Men nu när jag var och handlade så var hyllorna fyllda med Lurpak och annat igen. På varje hyllkant fanns en upptryckt text från Arla, antar det är en ursäkt (min arabiska har ännu…öhhh…vissa brister…).

För mig spelar det inte så stor roll. De andra tillverkarna av fetaost duger gott, och smör som smör.

Sitter på Amsterdams flygplats och väntar återigen på försenade flyg. Har varit i Haarlem 3 dagar för projektmöten. På grund av förseningar blir det mer än 30 timmars resa totalt för 20 timmar möten… rätt tröttsamt. Tur man har laptop, mp3-spelare och läsbart med sig.

På vägen hit flög jag mitt på dan från Dubai. När planet började taxa ut upptäckte de ett mindre tekniskt fel. Tydligen inget allvarligt, men vi var tvungna att sitta kvar 2 timmar innan det var fixat. Mesta tiden var AC:n av, utomhus var det 40 grader, planet var fullt med 270 passagerare och allt vi fick var ett par glas vatten. Riktigt uselt. Lär undvika Air France i fortsättningen.

Nu är jag på väg tillbaks och möttes på Schiphol av besked att planet är 4 timmar försenat. Men nu kan jag iallafall sitta i ett hörn av flygplatsen och surfa i lugn och ro. Dessutom fick man 500 kr i resecheckar, lunch m m som kompensation. Alltid något!

Haarlem var en trevlig upplevelse. En gammal stadskärna med massa gränder, och fullt med folk ute på kvällen i alla butiker och restauranger. Åt antilop för första gången i livet. Helt ok, men inget att betala extra för.

Jag gick för en tid sen till frisören i beach-hotellet som har salong i passagen in till gymmet där jag tränar. Det går inte att gå förbi utan att han ser mig; sen dess howdoyoudotoday-ar han varje gång och jag veryfinehowareyou-ar tillbaks. Egentligen inget fel i det, jag var nöjd med resultatet sist och han var schysst snubbe att snacka strunt med.

Men idag lät en kollega mig inse att jag betalade ca 5 ggr mer än en klippning normalt går på i det här landet. Visserligen betalade jag inte mer än hälften mot hemma i Göteborg, men av ren princip ska man ju inte betala mer än nödvändigt. Men vad säger jag om jag gått till en annan?!?! Får mig att tänka på The Barber.

Annars har jag förberett mig hela dagen för att imorgon flyga iväg på 3 dars möte i Holland. Inte så mycket förberedelse för mötet i sig, utan snarare mental omställning för 10 grader och regn. Brrrr.

När jag kom hit var jag väl förberedd på saker man skulle uppleva som annorlunda mot hemma. Läroperioden lönade sig från dag 1 och sen har det fortsatt – de mentala rutorna i skallen har kryssats i en efter en allteftersom. Det mesta har kunnat skrivas upp på kontot för intressanta kulturella skillnader, men några som irriterande sådana.

Tyvärr fick jag förra söndan uppleva något jag hört hänt andra, men som inte blev mindre upprörande för det. Jag och lilla bilen blev påkörd av en annan bil i Abu Dhabi, felet var inte mitt, men jag tvingades ändå ta på mig skulden!

Olyckan skedde efter start från rödljus, så det var låg hastighet och bara plåtskador. Mest på den andra bilen som väl vägde hälften mot min. Polisen kom till platsen och såg hur bilarna stod förre de flyttades – det talade tydligt om vem det var som svängt på fel ställe. De fyra i andra bilen snackade arabiska med honom, jag fick uppfattningen att de försökte förklara bort det hela på nåt sätt. Han snackade lite engelska, och jag tog hjälp av vårt företags arabisktalande Mr Fix-it (alla företag måste ha en sån) via mobilen. Allt verkade lugnt för min del. Lite märkligt var det dock att polisen aldrig sa rakt ut att det var de andras fel, och att han drog iväg några minuter före oss och sina kollegor till polisstationen, dit vi åkte för att skriva rapporten (utan den går det inte få bilarna reparerade).

Då visade det sig att poliserna som inspekterat bilarna på plats inte var där, bara de i andra polisbilen som kom dit efter våra bilar flyttats. Efter en stunds väntan blev jag något förvånad när de visade en ritning som sa att jag bytt fil och frågade om jag erkände! Jag nekade naturligtvis och ritade hur det egentligen gått till. Några smartare argument fick jag tyvärr inte fram, såsom att fråga hur de kunde förklara det med tanke på skadorna och hur bilarna stått. För sånt högkvalitativt tänkande krävs en betydligt lägre puls och adrenalin-halt i kroppen ;-). Till slut fick jag två alternativ av polisen, via Mr Fix-it:

1. Polisen ”kunde inte avgöra”, ord stod mot ord, och domstolen skulle få avgöra. Fram till dess (låååång tid) så skulle de beslagta bil och körkort. Inte så käckt med tanke på hur beroende jag är av bil för att leva, särskilt i en situation med massa papper att ordna inne i Abu Dhabi, 24 mil från där jag bor, för ett domstolsärende. Chanserna att vinna fallet visste jag inte heller något om. Inte så bra troligen, utan vittnen på min sida och fyra pers i den andra bilen.

2. Ta på mig skulden, betala några hundra i böter, köra hem och sen låta företagets bilförsäkring täcka skadorna på bägge bilarna.

Av dessa två alternativ fanns alltså egentligen bara ett. Men det kändes fördjävligt att behöva bryta sina egna principer om rättvisa och erkänna något man inte gjort pga andras oärlighet och polisens agerande. I det läget var jag också övertygad att det handlade om ren diskriminering – riktigt förödmjukande och sårande, trots att jag hört om flera såna historier med trafikpolisen. Men efter att ha tänkt igenom allt tusentals gånger och pratat med ett par kollegor, så kan det ha varit så enkelt att palestinerna inte hade full försäkring och polisen valde den ekonomiskt sett bästa lösningen för alla. Det som talar för det är att jag fick 100 dirham istället för normala 500 i böter, polisen skrev klart pappren direkt och palestinierna bjöd på fika i stationens kafeteria när jag tagit på mig det hela… Efter det har allt löst sig smidigt med försäkring och allt, och nu har saken övergått i en lärorik anekdot att berätta om.

Så, agerade polisen utifrån rasism eller medmänsklighet? Döm själva. Jag tror på det senare. Det känns iallafall bättre så.

… har jag nu stöpt om denna sida till en blogg. Hittade en gratis programvara för detta, WordPress, och insåg att det är ett ypperligt verktyg för att åstadkomma det jag vill med inlägg, länkar och möjlighet till kommentarer. Fortfarande är jag inte helt nöjd med utformningen, men det kommer. Nu när jag inte har datorer som jobb längre så har lyckan över att programmera lite på fritiden återkommit. Så om ett tag kommer utseendet vara lite annorlunda, och det kommer finnas en funktion så ni kan välja att få en pling i er brevlåda när nya inlägg finns. Borde vara klart om ett par veckor. Insh’allah…

Alltså kan jag nu enkelt tala om för folk därhemma och annorstädes vad som händer och sker i mitt lilla hörn av universum. Vad som händer i min skalle får ni dock även i fortsättningen fundera ut själva. Inte för att jag tänkt censurera bort det utan för att det vore bra att få reda på det själv 😉

Det har hänt en hel del sen sist. Först ordnade företaget, eller snarare anställda och deras familjer, ”International Day” för ett par veckor sen. Trots att det är färre än 1000 anställda här nere representeras hela 33 nationer, och denna kväll visade de största 7 upp sig i form av middag, montrar och scenshow nere vid stranden. 850 pers(!) var på tillställningen, varav 300 barn. Många var klädda i nationsdräkter och många involverade i arrangemanget. Stoltheten över kulturarvet är stor, med all rätt. Framförallt pakistanerna och indiernas glada färger, danser och sång var en upplevelse. Emiratiernas show var ganska trist, fram till att de drog med sig företagshöjdarna och ambassadörerna som var med på kalaset på traditionell dans. Humor!
Kvällen präglades av glada miner, värme och samförstånd. En kväll man önskar alla med rasistiska eller alltför patriotisk tankar kunde få uppleva. Men symptomatiskt nog: jag tror inte en enda amerikan var med.

Den kvällen markerade slutet på vintern, dvs dagar med moln och ibland regnchans. Senaste veckan har bjudit på sol och underbar 32 graders torr värme. Perfekt för att torka på strandstolen med en god bok och musik i lurarna efter ett dopp i poolen. Det slappandet har också behövts för att förtränga en upplevelse av det tråkigare slaget. Mer om det nästa gång, när jag kommit över det helt och hållet…
/J